Jag har de senaste dagarna kommit på mig själv att vi flera tillfällen sagt "Hej! Är de bra?" när jag hälsat på en kompis eller bekant. Av ren vana och de är för mig en vanlig hälsningsfras både i skolan och utanför. Så fort man hälsar på någon som man kanske inte träffar varje dag eller är så nära med blir det naturligt att fråga "är det bra?"eller "hur mår du?". Jag skulle säga att de är av ren artighet, och av ren artighet svarar motparten 99% av gångerna "Det är bra, själv?". Det går liksom av ren automatik utan att man under en ynka sekund hinner tänka "Hur mår jag egentligen"? är de verkligen "bra". 

Häromdagen sa jag denna per automatiska "hälsnings fras" till en bekant. Personen svarade "de är okej" eller liknande, var på jag nästan blev chockad och skrattade till lite lätt och säger okej. Nu efteråt förstår jag min reaktion samtidigt som personens svar var helt naturligt och inte så märkligt som jag kände då. Jag reagerade som jag gjorde på grund av att de var ovant. De var ovant att höra att de inte var "Bra, själv?".De är helt sjukt att jag reagerade som jag gjorde. Helt sjukt. Såklart allting inte alltid är bra.

Frågan i sig är idiotisk. Man utgår dagligen ifrån att personen man hälsar på mår bra eller åtminstone kommer säga att den mår bra. 

Jag sa dessutom denna hälsningsfras häromdagen till en person jag vet inte mår bra. Vilket jag kom på 1 sekund efter jag sagt det, personen svarade inte direkt på frågan och de är klart personen inte gjorde. Om den hade sagt "dåligt" hade ju mitt svar antagligen blivit något i stil med "ojdå, vad har hänt?", vilket i många fall är en fråga man inte vill ha. 

Fattar ni grejen? Varför ska vi ständigt och dagligen utgå ifrån att allting är bra? För allting är majoritets av gångarna inte "bra". Men för att slippa följdfrågor svarar personer per automatik "bra" på samma vis som jag och många andra per automatik hälsar med frasen "Hej! Är de bra?" 

God kväll (natt)!
Var och såg Tarzan ikväll efter jobbet. Den var bra, kanske inte bättre än bra men den var jag värd att se enligt mig. Min outfit för kvällen såg ut som följande, jeans från Nude, tröja från Cos, väldigt gammal jacka från Primark, skor från hm och väska från coach.
Nu ska jag skynda mug hem och sova

lite outfits från nyc, levde i min jeansskjorta och jeansshorts, bästa plaggen någonsin.

Hejhopp. Tack vare min käre vän Olivia kom jag igår på att jag hade en blogg. Tackar för det. Just nu har jag liksom många andra mitt sista sommarlov någonsin. Blandande känslor, men jag försöker njuta så mycket det går och klämma in jobb, storstadsresor, solresor, landetresor och släktresor (typiskt mig att klämma in så mycket de går) men hittills går det iaf bra och jag har de bra.

Storstadsresor aka New York city. Mamma och jag var där i början av sommarlovet, första veckan. 

Jag har ALLTID drömt om att åka dit så länge jag kan minnas. Men de har gått sån lång tid sedan jag drömde om att åka dit och bo och leva att jag liksom hade lagt den drömmen på vila. Nu fick de vakna upp till liv bättre sent än aldrig och det var helt fantastiskt. 

Jag har enda sedan jag kommit hem och folk frågat "Hur var New York?" börjat fundera och grubbla på hur man ska förklara denna stad och alla intryck. Det är svårt och jag har många gånger svarat något i stil med "Det går inte att beskriva" men de känns ju lite tråkigt så jag har sagt att de varit fantastiskt. Men det är nog inte förrän nu när jag sitter här hemma nästan 1 månad senare och tittar på bilder som jag inser vad jag varit med om. Det tog ett tag innan man insåg hur mycket jag tyckte om staden. Jag tror att de gör de, dels för att den är så stor så man behöver se en del innan man kan greppa allt. Hur som helst vi hade det jätte bra och hann se och uppleva massa saker. 

Puss nu ska jag göra i ordning mig för att jobba